skydive
Kategori: NZ
När vi var Paihia, Bay of Islands avklarade vi en av våra punkter på våra bucket listor - att hoppa ut ur ett flygplan, falla fritt i luften för att sedan räddas av en fallskärm, segla ned från skyn och njuta av utsikten som himlens vy har att erbjuda. Magiskt och helt ofattbart!
Men innan vi faktiskt fick uppleva allt detta var vi tvungna att stiga upp i ottan, äta standard frukosten - havregrynsgröt, nyttigt och bra dock inte så variationsrikt.
Efter den bastanta frukosten blev vi, en till tjej och en kille upphämtade av en minibuss som förde oss till flygfältet.
Väl framme fick vi väga oss, för först gången på 6 månader. Vilket jag fann mindre roligt.
Efter invägningen tilldelades vi instruktörer som senare skulle komma att hoppa med oss. De gav oss overaller, charmiga mössor och glasögon, och fäste oss i våra respektive selar.
När all utrustning vart på korrekt fick vi instruktioner ang. flyget upp, hur vi skulle hoppa ut och hur vi skulle falla. Kort, koncist och nervigt.
Sedan var det börjades det spelas in videor och fotograferas till höger och vänster för att försöka fånga det hela på rulle. Vilket ni våra kära familjer kommer få ta del och njuta av när vi kommit hem.
Efter att ha blivit fångad ur alla möjliga vinklar var tiden inne för avfärd. Spända och exalterade kravlade vi oss in i flygplanet med våra medhoppare och några sekunder senare bar det av upp mot skyarna. Under färden utpekades alla tänkbara ställen ut för oss bland annat vinken Bay of Islands (där bi bodde) och vi bara njöt av utsikten, känslan och nuet.
Vid 12 000 ft fick vi masker med syrgas över våra munnar för att behålla rätt syremängd i blodet. Detta minskar risken att nervositeten tar överhand och man svimmar eller liknande.
När vi nådde 16, 000 ft var stunden kommen, dax att hoppa ut, falla och skrika lungorna ur sig.
Ida var först på tur. De kravlade sig fram mot kanten, tog ett foto och vips så var de borta! När Sofie såg detta blev det lite mycket och det var bäst att hålla för ögonen lite. Sedan var det Sofies tur ut, hon likaså som Ida - borta i ett navs. Därefter var det min tur. Hjärtat slår i hundra när man sitter där på kanten och allt går i ultraterapi från det ögonblick man kastas ut i luften, snurrar runt i en volt för att sedan falla ned not marken i en hel minut. Adrenalinet var i topp vilket gjorde det oerhört svårt för oss alla att ta in mycket mer än en känsla under fallet, rus - adrenalin, lycka, surrealism.
När minuten av fritt fall var över drog våra medhoppare i ett snöre och fallskärmen vecklades ut. Från detta ögonblick var det mycket lättare att njuta av utsikt och känsla. Efter att man fått hämta andan och lugnat sig lite överraskades vi med att få styra själva, jag skrek rakt igenom, Ida .., och Sofie ...
Sedan närmade det sig landning vilket alla klarade smärtfritt och log som solar!
Men innan vi faktiskt fick uppleva allt detta var vi tvungna att stiga upp i ottan, äta standard frukosten - havregrynsgröt, nyttigt och bra dock inte så variationsrikt.
Efter den bastanta frukosten blev vi, en till tjej och en kille upphämtade av en minibuss som förde oss till flygfältet.
Väl framme fick vi väga oss, för först gången på 6 månader. Vilket jag fann mindre roligt.
Efter invägningen tilldelades vi instruktörer som senare skulle komma att hoppa med oss. De gav oss overaller, charmiga mössor och glasögon, och fäste oss i våra respektive selar.
När all utrustning vart på korrekt fick vi instruktioner ang. flyget upp, hur vi skulle hoppa ut och hur vi skulle falla. Kort, koncist och nervigt.
Sedan var det börjades det spelas in videor och fotograferas till höger och vänster för att försöka fånga det hela på rulle. Vilket ni våra kära familjer kommer få ta del och njuta av när vi kommit hem.
Efter att ha blivit fångad ur alla möjliga vinklar var tiden inne för avfärd. Spända och exalterade kravlade vi oss in i flygplanet med våra medhoppare och några sekunder senare bar det av upp mot skyarna. Under färden utpekades alla tänkbara ställen ut för oss bland annat vinken Bay of Islands (där bi bodde) och vi bara njöt av utsikten, känslan och nuet.
Vid 12 000 ft fick vi masker med syrgas över våra munnar för att behålla rätt syremängd i blodet. Detta minskar risken att nervositeten tar överhand och man svimmar eller liknande.
När vi nådde 16, 000 ft var stunden kommen, dax att hoppa ut, falla och skrika lungorna ur sig.
Ida var först på tur. De kravlade sig fram mot kanten, tog ett foto och vips så var de borta! När Sofie såg detta blev det lite mycket och det var bäst att hålla för ögonen lite. Sedan var det Sofies tur ut, hon likaså som Ida - borta i ett navs. Därefter var det min tur. Hjärtat slår i hundra när man sitter där på kanten och allt går i ultraterapi från det ögonblick man kastas ut i luften, snurrar runt i en volt för att sedan falla ned not marken i en hel minut. Adrenalinet var i topp vilket gjorde det oerhört svårt för oss alla att ta in mycket mer än en känsla under fallet, rus - adrenalin, lycka, surrealism.
När minuten av fritt fall var över drog våra medhoppare i ett snöre och fallskärmen vecklades ut. Från detta ögonblick var det mycket lättare att njuta av utsikt och känsla. Efter att man fått hämta andan och lugnat sig lite överraskades vi med att få styra själva, jag skrek rakt igenom, Ida .., och Sofie ...
Sedan närmade det sig landning vilket alla klarade smärtfritt och log som solar!
Hur transporterar vi oss runt här på NZ undrar säkert många av er där hemma, jo vi reser med ett resebolag som heter Kiwi Experience. Vilket är döpt efter Kiwi fågeln, inte frukten, vilken är NZ nationaldjur. Kiwibussarna är härligt gröna både på utsidan och insidan, inuti finner man även upptill 50 st äventyrslystna unga vuxna (~ 18-30). Vanligtvis är man i stort sätt samma gäng genom hela resan genom landet. Då man oftast börjar samma rutt tillsammans, varierar mest beroende hur mycket tid man har att spendera här.