tjejernatjusworldtour.blogg.se

 I Queenstown fick jag (Sofie) och Ida verkligen testa våra gränser. Vi hade bokat Nevis Bungy Jump som är det högsta i Australasia på 134 m! Kvällen innan bungyt var vi ganska lugna men på morgonen då det var dags, började hjärtat bulta lite hårdare och snabbare..

Ida, som är den lugna och minst nervösa av oss två, började bli mer och mer nervös och smittade av sig på redan ganska så nervösa mig.. Väl incheckade, invägda och ritade på händerna, blev vi upphämtade en stund senare av en minibuss. Efter en lite tyst, svettig och nervös bussresa på 40 minuter ut i bergen gick allting väldigt snabbt! In på toa, ut och få på sig en sele, vägas igen och därefter spatsera ut till linbanan som skulle ta oss ut till "huset" som låg mitt emellan bergen där vi skulle hoppa ifrån. Precis innan vi steg på linbanan fick jag veta att jag skulle hoppa först (störst går först så att säga!) och då började mitt hjärta bulta 250 slag i sekunden kändes det som.

 

Killarna som tog hand om oss satte igång lite partymusik och började fixa i ordning utrustningen vi skulle ha runt fötterna. Rätt vad det är, hör jag mitt namn och jag får gå och sätta mig i en stol där det sista fixas inför hoppet. Därefter tar det nog inte mer än 1 minut förrän en av killarna har fört ut mig mot plattformen där jag ska hoppa ifrån och frågar: are you ready? (Vilket jag inte ens hinner svara på) 3-2-1...

När jag hör att han börjar räkna ner så finns det inget återvändo utan jag tar ut armarna, ställer mig som Jesus på korset, hoppar ut och ner mot marken. Känslan är obeskrivlig eftersom hela hoppet gick så snabbt, men jag vet att min skrik övergick till skratt!

 

Just när jag hänger upp och ner, kommer jag på att killarna har glömt att berätta för mig vilken lina jag skulle dra i för att bli upphissad på rätt håll - alltså med huvudet uppåt. Eftersom jag inte visste, fick jag dingla en liten stund upp och ner innan det var dags att bli upphissad med just huvudet neråt i 134 m, vilket också var en upplevelse i sig!

När jag kommer upp är det en annan tjejs tur innan det var dags för Ida. När Ida väl blir uppropad går det också väldigt snabbt och jag hinner knappt hämta mig från mitt hopp, förrän hon dyker med huvudet neråt. Ida visste vilken lina hon skulle dra i, så efter några försök lyckades hon och fick åka med huvudet uppåt!

När båda väl gjort våra hopp, var adrenalinet på topp och våra leenden gick från det ena örat till det andra.

 

Lyckliga och lite smått förvånade över att det inte var läskigare fick vi se våra kort, videos och ta emot våra tröjor som visar att vi hoppat Nevis Bungy Jump. Det var bland det häftigaste vi gjort på resan, och vi är riktigt stolta över att vågade ta steget från plattformen och hoppa! En upplevelse som vi tar med oss och som vi ser en erfarenhet rikare!

Vi firade på kvällen att vi överlevt och att det var vår sista natt i underbara Queenstown, så vi gick ut och dansade på World Bar.

 

Njut av bilderna och kom ihåg att allt gick bra!

 

River Valley
Det blev en lugn eftermiddag och kväll i River Valley efter en kurvig åktur med vår gröna kiwi-buss längs Nya Zeelands underbara natur. River Valley är knappt en by vill jag påstå, och i princip finns det inte ett hus så långt ögat kan nå - bara massa får.
Vi bodde på ett mysigt hostel i lantlig stil och vårt rum var något av det häftigaste vi bott i! Ett stort rum delades till två av en vägg som inte riktigt nådde ända upp till taket, och längs väggen fanns där träskivor : en uppe och en nere så att det blev som en lång neder- och ovansäng längs hela väggen. Lite madrasser på träskivorna och tada! Där har ni sängar för ca 10 pers både uppe och nere som kan ligga och mysa tillsammans.

Det blev en tidig uppstigning nästa dag då det var dags att testa på "white water rafting". Det innebär att man sitter ett gäng i en gummibåt och tar sig fram över en fors med stenar och ner för små vattenfall. Dock fick vi testa på en liten annorlunda grej eftersom vattnet var ganska lågt den dagen: vi fick åka i tvåmannabåtar, dvs även utan guide. Det blev en utmaning med att både svänga, luta sig åt samma håll, luta sig åt hållet som guiden säger (vi blev kallade knäppisar hur många gånger som helst pga att vi lutade oss åt andra hållet än vad guiden sa åt oss att göra..), komma loss från stenar, komma upp i båten efter att man ramlat ur - ja, listan kan göras lång!
Mathilda och Ida åkte i samma båt medan jag och en engelsk tjej gjorde vårt bästa i vår båt. Det var några härliga timmar med mycket skratt, svordomar, rädsla och självklart vatten!

Vi fick inte bara sitta i båtarna under de tre timmarna vi var ute på vattnet. Vid ett tillfälle stannade vi till vid en klippa som var ca 6-7 m hög, och den hoppade vi allihop från! Härligt pirr i magen efter lite tveksamheter, och som belöning fick vi varsitt choklad att njuta av.

Nöjda och glada killar och tjejer kom vi tillbaka efter vårt äventyr i båtarna. Vi fick ta en varm dusch efter att kropparna var kallades is och hann slänga i oss lite varm soppa och nudlar innan det var dags att sätta sig på kiwi-bussen mot nästa destination Wellington.

 

Taupo - en större stad på nord ön där vi stannade i två nätter. Första kvällen låg det tjock dimma för alla passagerarna på kiwibussen. Historierna från denna kväll kom sedan att dras inför alla när vi åkte vidare mot River Valley.
Andra dagen var vi alla ganska slitna och begav oss på den långa vandringen mot ett annorlunda naturfenomen - riktigt ordentligt varmt vatten rann ut i en stor kall å. Blandningen av dessa två skapade på så vis en väldigt behaglig badtemperatur som uppskattas så väl av lokalbefolkningen som turisterna.

 

Efter att ha varit lite ute på "landet" i Nya Zeeland fick vi äntligen komma till en lite större ort med ordentliga supermarkets och affärer.
I Rotorua bestämde jag (Sofie) och Ida oss för att gå på en "maori-kväll" som är väldigt berömt.
Maori-folket är Nya Zeelands ursprungsbefolkning som även pratar på "maori". Nya Zeelands nationalsång kan därför sjungas på både engelska och på maori - hur häftigt är inte det?
Men för att återgå till vår kväll hos maori-folket, så blev vi upphämtade av en buss och en chaufför som skulle ta oss till maori-byn och som verkligen vet hur man underhåller sina passagerare. "Kia ora" betyder "hej" på svenska och det ville han givetvis förklara på alla språk. Chauffören satte därför igång att översätta och kom upp i 53 olika språk. Inte illa, killen har varit med förr! Även när man säger "kia ora" måste man svara med just samma ord, annars anses man som väldigt otrevlig. Vår käre chaufför utnyttjade givetvis detta till fullo och sa "kia ora" efter nästan varje mening - och vi svarade varje gång givetvis.

Under bussresans färd fick vi även rösta fram en ledare för vår buss som skulle ta emot gåvor och liknande. Vi röstade fram en kille från England som fick representera vårt gäng.
Väl framme vid byn, började kvällen med en krigsdans och sång. Därefter fick vi gå in i byn och gå mellan olika hus där de berättade om diverse saker bl a vad de brukade ha på sig, olika lekar och om sånger och instrument.
Efter fick vi se när de tog upp maten (potatis, lamm och fisk) som de hade sänkt ner i jorden för att tillaga. Vi fick höra lite historier innan det var dags att gå och titta på konserten. Under konserten fick vi höra sång (på maori såklart!), både se och höra hur de gjorde med sina instrument och även dans.
Till sist fick vi se en liten film om hur maori-folket fick "kontakt med i världen" och hur de bytte sina pilar, bågar och spjut mot gevär och hur allting ändrades.

När konserten var över gick vi allihop in till matsalen för att äta buffé - hur lyxigt som helst för oss backpackers! Personalen kunde se ganska lätt vilka som var hungriga backpackers från kiwi experience.. Efter att jag åter igen testat på nya saker bl a musslor (som jag för övrigt nog aldrig kommer äta igen..) och fått i mig supergod mat, satt vi allihop vi borden med uppknäppta byxor och halvliggandes på stolarna. Vi fick även dessert som bestod av pudding med vaniljsås och pavlova (marängtårta med bl a kiwi, grädde, passionsfrukt) och även dricka hur mycket kaffe och varm choklad som vi ville. Ni kanske förstår att vi hade varsin "food-baby" när vi åkte därifrån!

Väl på bussen tillbaka till hostlet mätta, trötta och nöjda, fick alla höja sina röster och sjunga nationalsången från sitt land. Vi klämde givetvis i när vi sjöng "du gamla du fria", och fick ännu en gång bevis på att folk tycker vi har ett halvroligt språk.
Väl framme vid hostlet efter ungefär 6 varv i en rondell, slängde sig alla direkt i sängarna och njöt av att vara riktigt mätta innan det var dags för en tidig uppstigning för att sedan bege oss av mot nästa anhalt: Taupo!

Vi hade en superbra kväll och vi är väldigt glada att vi fick uppleva lite riktigt kultur i här i Nya Zeeland. En stark rekommendation om någon funderar på att göra ett besök i Nya Zeeland!